Det går hett till i debatten om religiös tro i Sverige. Föreningen Humanisterna har en kampanj som av flera kristna uppfattas som ett angrepp på de som tror på Gud. På midsommarafton publicerades en debattartikel underskriven av tolv intellektuella ateister. Idag kom en replik från tio intellektuella kristna.
Artikelförfattarna håller med om att religion har missbrukats, men vill betona kristendomens positiva inflytande för samhällsutvecklingen. “[D]essa rörelser har betytt oerhört mycket för framväxten av demokratiskt tänkande och demokratiska institutioner i Sverige.”
Jag har ställt mig avvaktande till den offentliga debatt som förs just nu mellan kristna och ateister. Jag är själv ateist, men har svårt att delta i det totala fördömande av all religion som Humanisterna gjort till sin sak, inspirerade av brittiska ateister som Richard Dawkins och Christopher Hitchens. Jag drar mig inte för att diskutera tro och Gud, och jag argumenterar för min världsåskådning. Steget till att påstå att min samtalspartners religiösa tro är skadlig för dem själva, för mig eller för samhället, känns långt.
Artikelförfattarna har helt rätt i att den kristna rörelsen i Sverige har betytt mycket för vårt lands utveckling. Men sedan går de lite för långt. De skriver:
[V]i menar att en tillbakagång från kristna värderingar leder till en andlig, rättslig och kulturell nedgång som i sin förlängning får även ekonomiska och sociala konsekvenser.
Det är här det stora problemet ligger för mig. Debatten förs mellan en part som tycker att religionen är en parasit på samhället, och en part som tycker att samhället inte klarar sig utan religionen. Jag står där mitt emellan. Å ena sidan menar jag att den överväldigande majoriteten troende är goda människor. De gör mig gott, de gör samhället gott, och deras tro gör dem själva gott. Å andra sidan tror jag att de skulle ha varit goda människor även utan sin tro, precis som jag anser mig själv vara en god människa och mina icke-religiösa vänner vara goda människor.
Vi ser ett offentligt gräl mellan två parter. Den ena sidan pekar på allt det dåliga som gjorts i religionens namn – och menar att religion är orsaken. Andra sidan pekar på allt det bra som gjort – och menar att återigen att religionen är orsaken. Själv menar jag att det är människorna som är orsaken, både till det dåliga och det bra. Utan religion baserar vi förtrycket på något annat, och utan religion bygger vi demokrati ändå. När vi slutar prata så mycket om religion, och istället om människorna, kanske vi kan komma någon vart. Gud är i sammanhanget rätt så betydelselös.
3 Comments
Jag kan bara tillägga att HUUR många ickereligiösa människor har inte gjort fasansfulla brott mot mänskligheten. Den här debattaen är hur skev som helst. Skiljelinjen går inte mellan humanister och religiösa. Domens eller hjärtats pedagogik? förnuft eller känsla? Här har vi filosofiska stråk som skär igenom både det humanistiska lägret och det religiösa. Den värsta liberala individuella förnuftsmoral står KDS för och många ” humanister” hör till samma tradition.
Det kanske inte finns ngn skiljelinje alls. Tänk om människans handlande styrs av den situation hon befinner sig i, sin historia, sin kultur, klass, kön!
Postmodernism och diskursteori skulle kunna rätta upp den här debatten. Eva
Skiljelinjen går inte mellan humanister och religiösa. Domens eller hjärtats pedagogik? förnuft eller känsla? Här har vi filosofiska stråk som skär igenom både det humanistiska lägret och det religiösa. Den värsta liberala individuella förnuftsmoral står KDS för och många ” humanister” hör till samma tradition.
Det kanske inte finns ngn skiljelinje alls. Tänk om människans handlande styrs av den situation hon befinner sig i, sin historia, sin kultur, klass, kön!
Postmodernism och diskursteori skulle kunna rätta upp den här debatten. Eva
PS skrev fel mail först därav dessa två lika inlägg
Eva: Jag tycker inte att förnuft och känsla är ett motsatspar, och det lyser igenom ett förnuftsförakt i ditt inlägg som jag ryggar tillbaka inför. Jag tvivlar på att det går att dela in oss i “förnuftiga” och “känslosamma”, men skulle det låta sig göras så hamnar jag sannolikt på den förnuftiga sidan om skiljelinjen. Det är möjligt att jag har den förnuftsmoral du ondgör dig över, men jag vet inte vad du lägger i ordet. Vad är det postmoderna alternativet? En moral för varje enskild situation?
Mer postmodernism och diskursteori i debatten tror jag snarare skulle göra den otillgänglig för de flesta, och dessutom mynna ut i ingenting alls. Då är det mer intressant att diskutera i vardagliga termer hur religiös tro och ateism påverkar verkliga människor. Jag tror på det hela taget att vår uppfattning om Gud inte är så avgörande som debatten gör gällande.